Koppar och kobolt: brist och intoxikation hos får

Förekomst

Klassiska kliniska symtom på koppar-/koboltbrist är troligen relativt ovanliga idag medan förekomsten av subklinisk sjuklighet är svårbedömd. Risken att drabbas av bristsjukdom är störst i besättningar som har dålig kontroll på foder och foderstat, till exempel de som ger otillräckligt med tillskott, har ojämn fördelning av tillskott eller dålig foderkvalitet. Lamm drabbas oftare av klinisk sjuklighet än vuxna får. Vissa lantraser tycks vara mer känsliga för kopparbrist.

Kronisk kopparförgiftning är vanligast hos vuxna får. Kopparförgiftning är oftast ett flockproblem, inte ett individproblem. Texel, ostfriesiska mjölkfår och korsningar med dessa är mer känsliga för kronisk kopparförgiftning. Får i överhull med leverförfettning och minskad leverkapacitet är känsligare för kopparförgiftning än får i normalt hull.

Koboltförgiftning är sällsynt.

Till kemiska laboratoriet på SVA inkom, under åren 1997-2017, 21 fall av kopparförgiftning och 20 fall av kopparbrist.

Symtom

Kopparbrist: Ospecifika symtom, nedsatt immunförsvar, dålig tillväxt. Dålig ull (”steely wool” och avfärgning). Swayback (ataxi som är medfödd eller ses vid några veckors ålder, har dock inte setts i Sverige). Anemi, sköra rörben.

Koboltbrist: Ospecifika symtom. Dålig foderlust, dålig tillväxt. Seröst tårflöde (”fåren gråter”). Anemi och avmagring. Leverförfettning (”white liver disease”). Skorv på öronen.

Kopparförgiftning: Hemolytisk kris: påverkat allmäntillstånd, anemi, ikterus, död inom några dygn. Obduktionsbild med typiska mörkfärgade njurar.

Koboltförgiftning: Hjärtinsufficiens, polycytemi.

Differentialdiagnoser

Diverse infektionssjukdomar eller metaboliska sjukdomar samt förgiftningar. Parasitangrepp, dåligt bete.

Etiologi och patogenes

Koppar är ett livsnödvändigt spårämne. Får är känsliga för brist på koppar (olika raser är olika känsliga). Deras förmåga att absorbera koppar från fodret är begränsad. Kopparbrist kan uppstå om betet och fodret är kopparfattigt, eller om koppar i fodret konkurreras ut av andra mineraler i fodret, särskilt molybden. Får är också känsliga för överdosering av koppar. För stora givor gör att koppar successivt anrikas i levern (under veckor – år) och till exempel stress utlöser en frisättning av koppar som orsakar en hemolytisk kris som ofta är fatal. Förhållandet mellan molybden och koppar i fodret har större betydelse för uppkomsten av kronisk kopparbrist än höga koppargivor.

Kobolt ingår i det livsnödvändiga vitaminet B12 (kobalamin). Koboltbrist beror på brist på kobolt i växter från koboltfattiga jordar.

Provtagning och diagnostik

Koppar (brist och förgiftning), kobolt (förgiftning): Provtagning på avlivade/döda får: lever, njure. Cirka 50-100 g per organ (ska inte fixeras) i plastburk eller kraftig plastpåse. Varje organ läggs i varsin påse/burk. Ta helst prov från minst fem individer eller tio procent av besättningen. Vid misstanke om kopparförgiftning skickas prov från både lever och njure. Vid misstanke om kopparbrist skickas bara prov från lever.

Kopparförgiftning ger en obduktionsbild med typiska mörkfärgade njurar.

Koboltbrist: Diagnostisk behandling med vitamin B12

Behandling och profylax

Kopparförgiftning går inte att behandla.

Vid brist:
Reglera mineralfodergivan. Ge vitamin B12 vid koboltbrist.

Profylax:
Ge tillskott av mineralfoder både på stall och på bete.
Ge mineralfoder med koppar till alla raser. Var försiktig med texel och mjölkfår (och ev suffolk).
Ge fåren både granulat och slicksten, så att de kan välja.