Det blandade toxininnehållet innebär att det kan finnas motstridiga uppgifter om deras giftverkan i litteraturen. Och att djur äter stora mängder av en potentiellt giftig växt utan att uppvisa några symtom, samtidigt som fler växter än de som listas på SVA:s hemsida skulle kunna vara giftiga.
Raps är en korsblommig växt som hör till släktet Brassica. Odlad raps i Sverige och på många andra platser är växtförädlad så att halterna av både glukosinolater och erukasyra är obetydliga. Den förädlade rapsen kallas dubbelnolla (00) och är säker att använda som foder och livsmedel.
Glukosinolater
Flera växter i släktet Brassicaceae innehåller glukosinolater (senapsoljeglukosider) som ofta har goitrogena egenskaper, det vill säga att de hindrar produktionen av sköldkörtelhormoner genom att hämma upptaget av jod i sköldkörteln. Genom en negativ feedback-loop stimuleras då hypofysen att frisläppa ett tyroidstimulerande hormon (TSH) som sedan stimulerar tillväxt av sköldkörtelvävnad och så småningom leder till förstorad sköldkörtel.
Den aktiva komponenten i glukosinolater är svavelinnehållande föreningar, tiocyanater och isotiocyanter, som är toxiska i olika grad. För att inte växten ska skada sig själv lagras dessa ämnen bundna till glukosmolekyler som glykosider och kan med ett samlingsnamn kallas för aglukoner med betydelsen ”det som inte är socker”.
Växterna innehåller också enzymet myrosinas (tioglukosidglukohydrolas), som frigörs då specialiserade myrosinceller krossas och blöts upp när exempelvis en växtätare betar. Myrosinaset hydrolyserar glukosinolaterna till glukos och de aktiva ämnena aglukoner. När aglukonerna omgrupperar sig blir resultatet att tiocyanater (senapsoljor) och isotiocyanater frigörs och karakteristiska skarpa smaker och lukter uppstår.
Ett exempel på detta är allylisotiocyanat (AITC) som är en flyktig senapsolja vilken ger den karakteristiska doften av senap. Ett annat exempel är när sinigrin i penningört eller löktrav hydrolyseras i närvaro av tiocyanatbildande enzymer och bildar allyltiocyanat (ATC) som ger den karakteristiska doften av vitlök. Sinigrin finns även i åkersenap och sommargyllen. Aglukonerna omvandlas även till en mängd andra ämnen, bland annat nitriler som ibland har goitrogena effekter men inte nödvändigtvis är giftiga.
Löktrav innehåller även alliarinosid, en γ-hydroxynitrilglukosid som är strukturellt relaterad till cyanogena glykosider. Sinigrin i löktrav kan via en enzymatisk väg tillsammans med tiocyanatjoner och benzyltiocyanat omvandlas till vätecyanid. Både alliarinosid och vätecyanid är delar av växtens försvar mot växtätare. Nitriler innehåller en organiskt bunden cyanogrupp (CN), men skiljer sig från cyanider där cyanogruppen är en del i ett oorganiskt salt.
Tiocyanater och isotiocyanater är inte bara goitrogena utan även neurotoxiska och levertoxiska. De är även starkt irriterande för huden och för mukösa membran och slemhinnor, vilket visar sig som en brännande känsla i munnen och svalget, ökad salivering och svårigheter att svälja (dysfagi). Större mängder leder till mag-tarminflammation (gastroenterit) med illamående, kräkningar, buksmärtor, diarré och förstoppning. Leverskador kan orsaka gulsot (ikterus), och ökad känslighet för UV-ljus (sekundär fotosensibilitet), neurologisk påverkan kan bland annat orsaka blindhet.
Erukasyra
Erukasyra är en enkelomättad omega-9 fettsyra som förekommer naturligt i oljerika frön från korsblommiga växter, och särskilt i växter från släktet Brassica. Erukasyra har vid studier på råttor visat sig ha toxiska effekter på hjärtat vid tillräckligt höga doser. För djur som exempelvis råttor och andra laboratoriedjur som är dåliga på att metabolisera erukasyra kan intag av stora mängder orsaka skador på hjärtat som fettdroppar, myokardial degeneration, områden med fokal nekros i hjärtat och död.
Släktet Brassica
Aminosyran s-metylcysteinsulfoxid (SMCO) förekommer bara i växter från släktet Brassica (kål) och Allium (lök). Det finns uppgifter om att idisslare som utfodras huvudsakligen med växter i släktet Brassica, som exempelvis kål och raps, kan utveckla en allvarlig hemolytisk anemi som ett resultat av växternas innehåll av SMCO.
Symtomen beror på hur utbredd hemolysen (nedbrytning av röda blodceller) är och förmågan hos djuret att ersätta de förlorade blodcellerna. Akut anemi leder till höga koncentrationer av hemoglobin i urinen (hemoglobinuri) som färgar den rödbrun eller svart. Andra symtom är aptitförlust, svaghet, minskad eller förlorad mjölkproduktion, gulsot (ikterus), ökad hjärtrytm och diarré. Snabb förlust av kondition, kollaps och plötslig död kan förekomma.
Växter från släktet Brassica innehåller även svavel som kan orsaka polioencephalomalacia (PEM) hos nötkreatur. Andra toxikoser som associeras med den här stora gruppen av växter är nitratförgiftning, att röda blodkroppar spricker (hemolys), ökad känslighet för UV-ljus (fotosensibilisering) och struma.
Kliniska tecken på förgiftning av växter från släktet Brassica är depression, gulsot (ikterus), blodbrist (anemi), överskott av hemoglobin i blodplasma (hemoglobinemi), höga koncentrationer av hemoglobin i urinen (hemoglobinuri, på engelska kallad redwater). Anemi leder till hjärtrusning (takykardi) och ökad andningsfrekvens (polypné).